"Stor"-Olle Christensson

Olof Christiansson hette en man, kallad Stor Olle, som omkom under mystiska omständigheter på Soten vid denna tid. Stor Olle i Bovall har blivit något av en sagofigur med en jättes krafter och aptit. Han rodde t.ex sin julle från Bovall till Gullholmen på 8 timmar "och ändå skodda han". I en kåg med flera par åror höll han ensam styrbordssidan med en speciell åra mot babordssidans 4-5 roddare. Han kunde dricka två kannor mjölk (5 liter) "i ett enda ökt" (andetag). Av fiskefångster tog han vanligtvis undan till middag 20 koljor till sig och en till gumman. En gång åt han 22 tjog koljehuven i ett mål, osv. Om det intryck han gjorde på sin omgivning vittnar berättelsen om hans död. Oscar Engelbrekysson i Hunnebostrand berättar:

"Åren 1933-34 var jag med Julius Johansson, kallad "Norske Julle" på makrillgarnfiske. Hans mor var norska, från Ålesund, därav namnet. Hans far hette Johan och kallades "Tyskern", varför vet jag inte. Men jag minns honom väl. Han var låghalt. I yngre år fiskade han vid Ålesund. Där förälskade han sig i en flicka. Hon följde honom hit, blev hans fru och mor till Julle. Han och min fader Carl Engelbrektsson var mycket goda vänner och ungefär jämgamla. Julle var mycket intresserad av gammaly och fornt och berättade om förlisningar och bärgningar, som gamla män hade berättat, och om sådant han själv varit med om, och om Stor-Olles död berättade han följande:
På sensommaren 1880 ( jag var en peltonge på 9-10 år den gången) var jag med min fader ute på soten med sejsnöret. Det var en pojk till med på båten, men den har jag glömt namnet på. Det var solsken och vackert väder, blegg, strömstillt men någon sjögång. Vi började på Kåren och förfor sydvart mot Öberg San och stallskäret, fisk fick vi på nästan varje flött, storsej och torsk. Då säger min far: Jag undrar va dä är för en båt där väster om Ankeböen, den ligger alldeles stilla, den har inte flyttat på sig någon gång, och masten har den uppe. -Han har väl släppt i bön, sa jag. -Det har han väl, sa far. Och vi fortsatte vårt fiske nord om stallskäret , sydväst på mot Soteskär. Vid middagstiden drog far in snöret och tog fram mattinan. Vi åt hårt bröd med speggefläsk med vatten till. Vi låg då mitt i leden. När vi ätit började vi fiska igen. -Ja ja peltar vi har fått 5-6 vålor så det kan ju räcka för denna gången, men innan vi sätter kurs hemåt, skall vi hålla vägen om den där båten vid Ankerböen, kanske har han råkat ut för ett stim där, och vi har ju plats i båten för några vålor till, eller hur peltar?
Så bar det iväg mot den mystiska båten. Gång på gång vände sig far om och tittade, och för var gång muttrade han -Konstigt jag ser inte mer än en man i båten. -Far hade rätt, vi såg heller inte flera än en, och när vi kom närmare såg vi en storväxt man, en jätte, som stod på knä vid fiskeröetoften, med knäppta händer och tittade ner på lämmen. -Hm-Hm det är Stor-Olle på Buvall, sa far. -Olle! Olle! ropade far. Inget svar. -Det var gött vi inte gjort ett dåligt fönne, sa far och tar spristaken och puttar honom lätt på axeln. -Söver du Olle? I samma ögonblick gör båten en överhalning och den store mannen ramlade baklänges mot låringen. Hakan föll ner och han grinade så styggt att vi pojkar hävde upp ett hjärtskärande skri. -Är han död far? -Hm, det ser så ut. Som jag stod där och skrek fick jag se att det var en människa till i båten, en ung pojke som låg längst fram i fören med arnarna om mastfoten. -Hm hm en te. Söver du pojk? Vakna! Inget svar. -Detta förstår jag inte, säger far. Här har varit stillt väder hela dagen, masten är uppe, och seglet ligger väl hoprullat på toften. Och två döda, två döda, Gud hjälpe oss. Vi pojkar grät och tiggde far att vi skulle ro iland hem till mor. -Tyst pojkar, lugna er. Vi är kristna människor och får ta båten på släp i land.
Och så började en rodd som jag aldrig kan glömma, säger Julle. Jag grät och rodde allt vad jag orkade, med blicken ner på lämmen, jag vågade inte för mitt liv titta upp. Då blängde den döde gubben så hemskt på mig. Till en början gick det fort undan men när vi var tvärs Knipan mötte vi vinden, frisk ostlig vind, som ökade till hård byig, rakt emot. Det kröp fram. På Öberg San tyckte jag det var stopp helt. Vi pojkar grät inte längre, vi var helt slut. Men vi tiggde och bad far att vi skulle kapa linan till döingebåten - Du ser väl att vi driver tillbaka utåt.
Jag var rädd för att vi skulle driva tillbaka ut till sjöss tillsammans med döingarna och jag förstod ju inte bättre jag var ju bara en liten peltonge. Men far var obeveklig. - Kryp ner och ta er en bit kavring och vila er en stund, mens jag andöver. - Äta, äta nej nej jag kan inte och när jag utan att tänka mig för vände mig om, tyckte jag att den döe gubben blängde ilsket på mig. Då fick jag kasta upp. Jag spydde upp allt jag hade inombords. Hur vi kom över Öbergs San minns jag inte, men när vi slog oss igenom Tångevikssund, kommer jag ihåg att det började skymma. Inne i Tångevik fick vi lä och där ankrade far upp döingebåten och bredde seglen över de döda. När seglen var uppe och revade kröp vi pojkar ner på lämmen. Far fick ta sig hem bäat han kunde.
Morgonen därpå blev döingebåten bogserad till bovall. Då var jag inte med, jag var glad att slippa. Men far talade många gånger om hur det hade avlöpt. Uppståndelsen blev stor i Bovallstrand. Hur eller vad hade hänt därute på den blekstilla Soten? Ingen kunde ge något svar, och mystiken blev ändå värre när en kvinna, en mor, koner till bryggan och frågade efter sin son. Stor-Olle hade haft med sig två pojkar i båten. En pojke borta och den andre död, liksom Stor-Olle, och ur bådas ögon lyste dödsskräcken. Så kom länsmannen, och far fick ännu en gång tala om hur han hade funnit båten med de döda. Då ropar en av fiskarna. Var är Åran? Åran ja, Stor-Olles berömda åra var borta.
-Det var oförklarligt allt sammans.
Aldrig hade väl någon hört eller sett maken till detta. Teorier och gissningar kastades fram. Tillslut kom dä ombord i båten en gammal fiskare, som hade seglat sjöman på de stora haven i sin ungdom. -Nog har jag sett både hajar och valar. - Män valar äter väl inte människor? - Nej men jag har också sett stora bläckfiskar. Men det var ju nere på värmen. Men kanske ändå, vem vet? Antag att en sån best anföll båten, slungar upp en arm och drar den ene av pojkarna med i djupet. Den andre av pojkarna skyndar skräckslagen fram i krompe, där han slår armarna om mastfoten för att hålla sig fast. Så kommer monstret igen. Hela tiden detta pågick kämpade och slog Stor-Olle med sin stora åra, men plötsligt föll han ihop, åran föll ur hans stora nävar, han föll på knä vid toften och bad. När pojken därframme såg de stora slingrande armarna och förstod att den gamle Stor-Olle var död, dog han av skräck. Jaa, jaa, så kan det ha gått till, mumlade karlarna.
Soten ruvar på många hemligheter men han yppar dem för ingen."

Olof Christianssin var född 7/12 1802 och omkom 1/6 1880. Med ombord var Johan Axel, 12 år, som till J.August Andersson och Amalia Johansdotter, samt Olof August, 18 år, son till änkan Sofia Ferm.
Enligt fyrdagboken på Väderöarna var vädret kl 04 fm den 1 juni:
vinn ONO, lugnt, klar himmel.
Dödboken för Tossene meddelar endast om Stor-Olle: "Hittades på Soten i en vattenfylld julle. Om olyckan vet man intet." Namnen på de tre omkomna är sammanförda på ett ställe i boken.
Händelsen väcker fortfarande stort intresse i Bovall, diskuteras och kannstöps om, även om man kanske är skeptisk till talet om jättebläckfiskar på Soten eller till hela historien. När Carl Rundberg tillfrågades hur det egentligen förhöll sig med Stor-Olles död, svarade han korthugget:
"Han dronkna".
(taget ur "Bovallstrand - Ett kustsamhälles liv i ord och bild")